Imorse vaknade jag av en stor klump i halsen och brännande tårar i ögonlocken. En sån där dag. Herregud hade aldrig gissat på hur den här saknaden skulle påverka mig. Kan inte titta på bilderna jag har av dig på min mobil längre utan att bryta ihop totalt. Jag orkar inte ens titta på ert hus längre när jag åker förbi, jag vet ju att jag inte bara kan svänga in på gården och se dig stå i fönster och vinka glatt när jag överraskar dig. Jag kan inte ringa dig och fråga om jag får komma över på thé eller om vi ska gå ner på stan och fika.

Hur blir jag någonsin hel igen? Jag känner mig så otroligt trasig utan dig mormor. Allting som jag tog för givet när du var i livet skulle jag göra vad som helst för att få uppleva nu. Som att höra dig berätta om vart alla dina samlingar snäckor var ifrån. Eller få se dina ögon skina upp när jag berättade om min och Emmas resa. Hur du insisterade på att vi inte får missa Bali, hur orolig du var men också hur glad du var att vi skulle åka. För att om det var något vi kunde prata om i timmar var det om resor. Om vart vi ville åka, drömländer och allting därtill. Att mina barn aldrig kommer att få en chans att träffa den fantastiska människa som jag var så stolt över att kalla min mormor. Den personen som jag såg så mycket av mig själv i, som i princip var en äldre version av mig själv många gånger. Den jag aldrig trodde att jag skulle mista. Jag saknar dig varje dag. Varenda förbannade sekund. 

Varför ska det göra så fruktansvärt ont? Varför skulle vi förlora dig också? Jag har så svårt att acceptera detta, oftast vill jag nog inte tänka på att du är borta. För jag vill att allt blir som det var innan. Jag skulle ge allt jag äger, varenda pryl och krona för att få träffa dig igen. För att få ha raptävling i köket på Idunvägen. För att få skratta åt dina dåliga skämt. För att få vara sju år och springa på er baksida och leka i den gula lekstugan. Hela mig skulle jag ge för några år till med dig. För jag var inte redo att förlora dig ännu. Bara 20 år fick jag. Dem 20 bästa åren av mitt liv, men fortfarande inte tillräckligt många. Du hade så många år kvar. Du hade redan kämpat dig igenom en cancer.

Jag minns hur stolt jag var när jag skrev ett av mina sista jobb i svenskan om dig. Ett reportage som handlade om hur du hade övervunnit cancern. Och 1,5 år senare så har cancern övervunnit dig, och ditt hjärta slår sitt sista slag straxt efter klockan nio på kvällen den 12:e augusti. Jag minns hur jag kände då. Den där orättvisan, tomheten och sorgen. Ihopblandad till en stora klump.

Det är inte rättvist. Det kommer aldrig att bli rättvist. Tänker på dig jämt mormor. Allting jag gör nu, gör jag för oss. Dig och mig. Jag ska göra dig stolt. Det är ett löfte. ❤️


Hur ska man hitta modet att släppa in någon som försvann och inte fanns där de dagar man hade behövt den som mest? De nätter, de dagar, de timmar som alltid varit en självklarhet. Borta. Jag är inte långsint, jag har inget problem med att förlåta. Tvärtom. Men jag är så otroligt rädd för den där känslan, tomheten som uppstod för över ett år sedan nu. Jag visste inte ens att det kunde göra så ont, att det kunde kännas så tomt när någon försvann, inte gick bort, men bara försvann ur ens liv. Det fanns stunder då jag kände att jag var arg och sviken, medans jag andra dagar bara kunde känna den där saknaden och oron bränna ända in i själen. Tillslut blev det som att leva med ett tomt hål i bröstet, som då och då visade sig i form av minnen, platser, bilder eller dylikt. Smärtan avtog med tiden, de där djupa känslorna av saknad, oro och tomhet tynade, men de försvann ju aldrig. I efterhand kan jag känna skuld, känna att jag inte kämpade tillräckligt hårt. Men jag tror att jag var för svag, att jag var för sårad just då för att orka. Jag vågade nog inte riktigt heller. Jag kan ångra det ibland, men hade det gjort någon skillnad?
 
Och nu, över ett år av saknad senare så är den här någon tillbaka. Men hur gör man nu, vart går man "vidare" härifrån?  En del av mig vet att det bästa vore att allting blev som det var, som det skulle kunnat varit hela tiden. Men hur vet man vad som är, eller vad som kan bli? Ett helt år, ett år som det har hänt en hel del saker under. Ett år av saker som jag hade velat att den här personen kunnat uppleva tillsammans med mig. Ett år av förlorade minnen. Jag är så fruktansvärt sårbar i den här sitsen jag sitter i nu. Jag vill ta steget, men jag är så otroligt rädd att se den här någon glida ur mitt grepp igen. Jag vet inte om jag fixar det, jag vet inte om jag ärligt talat vågar låta det bli så igen. Och jag känner mig så otroligt dum för att jag endast skjuter på det jämnt, tänker "en annan dag, när jag känner mig redo". Blir jag någonsin egentligen redo? Hur hittar man modet? Jag har knappt hunnit smälta situationen som den är nu. Det gick så fort alltihop. Jag vet att jag får all tid jag behöver, att jag inte behöver stressa. Det gör mig ännu mer stressad, för jag vill inte ha tid. Jag vill bara ha lite mod.

Jag vet att jag vill det här, för en bit av mig fattas. Jag vet bara inte om den delen av mig som just nu är svagast är redo ännu. Men den dagen kommer väl någon gång. Om man älskar någon kan man förlåta, det stadiet har jag redan kommit förbi. Jag vet det, för jag har upplevt det. För den här någon betyder mycket för mig, oavsett det som hänt. Jag kanske är egoistisk som tänker som jag gör, jag känner mig egoistisk ibland. Det är inte med avsikt, men just nu.. är jag faktiskt bara så otroligt rädd.

Jag var bara tvungen att släppa på lite känslor.

Jag är sexton år
Jag är platsen dom aldrig upptäckte
Jag är en storm från ingenstans
Jag kan krossa ditt hjärta
 

Som en orkan kan jag svepa bort dig
Men jag tänker aldrig dö, nej
Det kommer aldrig va över för mig