Eftersom det vart ganska lugnt i mitt liv de senaste dagarna - har i princip bara tagit det lugnt - så har jag inte heller skrivit något.

Men idag har jag iallafall något att skriva om. Min lillasyster fyllde nio år idag så jag har mest umgåtts med henne, dansat till Just Dance och kört Wii Sports. Faktiskt riktigt kul och bra motion med tanke på hur vädret sett ut exakt hela dagen, och typ hela veckan om man ska vara petig..

Idag stod även hoppning på schema i stallet, blev Julia som vanligt. Gick inte alls särskilt bra förra gången jag hoppade henne men jag tänkte att vi har fått bättre kontakt nu och att det kanske skulle vara enklare då. Jag kan säga att jag faktiskt gjorde min absolut bästa insats idag när det gäller att hoppa. Alla språng satt som dem skulle och jag var följsam istället för att bli för obalanserad som vanligt. Kände verkligen själv att det var kul idag, vilket jag aldrig gör annars. Hade till och med velat hoppa högre och det händer nästan aldrig. Fick dessutom höra att det såg bra ut av min ridlärare och att jag gjort framsteg så jag är verkligen nöjd! Får hoppas att jag tar med mig det som kändes bra nu tills nästa vecka så att jag kan fortsätta i samma riktning.

Just nu ligger jag och tittar på Stars Wars. Har aldrig förstått mig på dessa filmer men har faktiskt sett alla hittills som dem går på TV6 nu på kvällarna. Jag ska inte ljuga, dem är ganska spännande faktiskt. Även om jag inte förstår något haha. Han som spelar Anakin Skywalker är dessutom så snygg att det blir värt att se på.. 

Red Tuti idag. Vi hade mark och jag red barbacka. Har inte suttit på henne sen förra terminen så jag hade väl tappat några av dem knappar jag hittat då, tyckte jag, men min ridlärare var nöjd med min insats och tyckte att hon var lugn och fin mer eller mindre hela passet. Så det var väl bra och gav mig en spark i arslet att fortsätta i rätt riktning! Jag vet inte hur eller varför men den där lilla hästen gör mig så glad. Det känns alltid bra att sitta uppe på henne oavsett om det går bra eller dåligt. Så hon gjorde helt klart den här halvt sega dagen till något bättre. Hade jag vart mer erfaren och haft pengar hade jag bönat och bett om att få köpa henne. Inte som tävlingshäst, är ändå för gammal för ponny, utan som en häst att ha en jävla massa kul med. I ett annat liv kanske haha.



Hur ska man hitta modet att släppa in någon som försvann och inte fanns där de dagar man hade behövt den som mest? De nätter, de dagar, de timmar som alltid varit en självklarhet. Borta. Jag är inte långsint, jag har inget problem med att förlåta. Tvärtom. Men jag är så otroligt rädd för den där känslan, tomheten som uppstod för över ett år sedan nu. Jag visste inte ens att det kunde göra så ont, att det kunde kännas så tomt när någon försvann, inte gick bort, men bara försvann ur ens liv. Det fanns stunder då jag kände att jag var arg och sviken, medans jag andra dagar bara kunde känna den där saknaden och oron bränna ända in i själen. Tillslut blev det som att leva med ett tomt hål i bröstet, som då och då visade sig i form av minnen, platser, bilder eller dylikt. Smärtan avtog med tiden, de där djupa känslorna av saknad, oro och tomhet tynade, men de försvann ju aldrig. I efterhand kan jag känna skuld, känna att jag inte kämpade tillräckligt hårt. Men jag tror att jag var för svag, att jag var för sårad just då för att orka. Jag vågade nog inte riktigt heller. Jag kan ångra det ibland, men hade det gjort någon skillnad?
 
Och nu, över ett år av saknad senare så är den här någon tillbaka. Men hur gör man nu, vart går man "vidare" härifrån?  En del av mig vet att det bästa vore att allting blev som det var, som det skulle kunnat varit hela tiden. Men hur vet man vad som är, eller vad som kan bli? Ett helt år, ett år som det har hänt en hel del saker under. Ett år av saker som jag hade velat att den här personen kunnat uppleva tillsammans med mig. Ett år av förlorade minnen. Jag är så fruktansvärt sårbar i den här sitsen jag sitter i nu. Jag vill ta steget, men jag är så otroligt rädd att se den här någon glida ur mitt grepp igen. Jag vet inte om jag fixar det, jag vet inte om jag ärligt talat vågar låta det bli så igen. Och jag känner mig så otroligt dum för att jag endast skjuter på det jämnt, tänker "en annan dag, när jag känner mig redo". Blir jag någonsin egentligen redo? Hur hittar man modet? Jag har knappt hunnit smälta situationen som den är nu. Det gick så fort alltihop. Jag vet att jag får all tid jag behöver, att jag inte behöver stressa. Det gör mig ännu mer stressad, för jag vill inte ha tid. Jag vill bara ha lite mod.

Jag vet att jag vill det här, för en bit av mig fattas. Jag vet bara inte om den delen av mig som just nu är svagast är redo ännu. Men den dagen kommer väl någon gång. Om man älskar någon kan man förlåta, det stadiet har jag redan kommit förbi. Jag vet det, för jag har upplevt det. För den här någon betyder mycket för mig, oavsett det som hänt. Jag kanske är egoistisk som tänker som jag gör, jag känner mig egoistisk ibland. Det är inte med avsikt, men just nu.. är jag faktiskt bara så otroligt rädd.

Jag var bara tvungen att släppa på lite känslor.