Jag vet inte riktigt vad det är med mig för tillfället. Kanske beror det på att jag försöker envisas med att äta medicinen mot mina skakningar men utan framgång som gör mig bitter, eller så är jag bara trött och ja.. bitter.

Jag kanske är extra känslig i dessa tider, vad vet jag. Det känsn bara tufft ibland att försöka vara glad och positiv bara för att man vet att folk annars kommenterar och frågar "vad som är felet". På samma sätt som jag uppskattar det, så vill jag inte heller att det ska vara påtvingat. Jag är inte den som gärna berättar varför eller om jag är ledsen, men när jag vet att någon ställer mig den frågan som faktiskt verkligen undrar är jag villig att dela med mig av mina bekymmer. Men jag känner ibland att jag försöker att glädja alla andra, finnas där för alla.. och ibland får jag på tok för lite tillbaka för att jag ska känna mig uppskattad. Jag tror att jag lider av någonting, typ ett slags bekräftelsebehov. Och separationsångest.. och depression. Ja, någon måtta får det väl vara. Jag säger det ofta, men det är bara för att jag vill att folk ska veta att JAG vet, jag är inte en sådan simpel person att ha och göra med. Inte någonstans.

Jag försöker varje dag att vara lite mer rolig, framåt, glad. Lite mer av den personen som jag önskar att jag kunde vara. Men någon gång måste jag facea the facts, jag är jag och ni är ni. Det ska inte behöva kännas falskt, jag vill vara äkta. Men jag är inte den som ger upp, inte på långa vägar. Jag vill bara - för en gångs skull - bli mött halvvägs. Det är tröttsamt att gå hela vägen på egen hand, att stå helt och hållet på egna ben. Men jag är även trött på att behöva märka ord, eller att jag ens känner behovet av att skriva ut detta. Det här måste få ett stopp, jag vill att folk ska märka att något är fel UTAN att de ska ha läst det på min blogg. Så nej, nu är det stopp med dessa deppiga inlägg ett tag framöver. Och det är stopp med att ge 100 % till de som inte gjort sig förtjänta av det. Någon förändring måste ske, och det är nu. Helt och hållet för min skull.

Du gör mig så extremt glad din tokiga, knäppa lilla häst.



Man är väl inget proffs ännu, men övning ger färdighet och jag/vi hade väldigt kul i studion idag. Snart är det på't igen bara, måste bara bli mer överens med pappas kamera och akta så att inte bilderna blir överexponerade. Men Emma var en riktigt duktig modell, finns en hel del fina bilder i kameran nu. Dessa ska arbetas med flitigt under fotolektionen imorgon.