Svar: Hej! 
Jag kan absolut berätta för dig hur jag kände mig, vad jag åt osv. Jag är ingen träningsexpert, snarare tvärtom - jag lär mig nya saker varje dag. Och jag skulle råda dig att ta hjälp av någon kunnig, alternativt en pålitlig internetkälla för att lära dig grundtankarna kring att deffa. Det är vad jag har gjort och det är också utifrån de jag har blivit pålästa utav som jag skriver detta svar.

Att deffa är ju som sagt att bränna fett men behålla muskelmassa i så stor mån som möjligt, att definera muskulaturen. För att göra detta ska du ligga på ett underskott av kcal varje dag, men ändå ska man ÄTA. Det betyder alltså inte att du ska käka ett äpple om dagen, utan du ska typ tänka: -> mat in -> träning - > mat ut ->. Jag och Fanny beräknade att vi skulle ligga på ca. 500 kcal underskott om dagen, vilket är ett realistiskt mål för oss båda som är normalviktiga. Sedan ska man träna tungt och få reps, för att behålla muskelmassan. Vi körde ungefär 5-6 reps på allting under den här perioden. Sedan valde vi att inte konditionsträna då man faktiskt kan förbränna fett utan att göra detta, men vill manträna kondition så kan man göra det, men det är inget måste som sagt. Jag bör väl också tillägga att vi tränade 5 gånger i veckan under dessa två veckor, med två vilodagar från gymmet. 

Vi åt ca 6 gånger om dagen, och vi använde oss faktiskt av en matvåg i början för att kunna väga maten, samt en app kallad Lifesum by ShapeUp Club som hjälper en räkna ut vad maten man stoppar i sig innehåller. Du ska ju nämligen försöka få i digm mer protein än kolhydrater och fett, men även dessa är viktiga att få i sig - eftersom vissa fetter och kolhydrater är viktiga för att vi ska fungera. Så mer protein, eller MYCKET protein, i förhållande till fett och kolhydrater. Vi har ätit mycket naturell kvarg (mellan 0,1-03% fett), ägg, grönsaker, kyckling och kött. Jag åt varken pasta, ris eller potatis under dessa två veckor (förutom när jag och Emma var i stan då jag hade en såkallad "ätardag/fuskdag"), men Fanny åt lite. Så det går att äta, det beror helt på vad man känner att man klarar sig utan. Men många avråder en från att äta bröd helt eftersom det är vad som kallas för "onödiga kolhydrater", som du ändå inte blir mätt på. Sedan försökte vi undvika att steka i smör/maragrin utan valde något mer hälsosamt och mindre fettberikat. Vi har faktiskt försökt laga mat under ungefär samma tider på dygnet, frukost och middag har faktiskt vart ganska på pricken samma tid vilket skapade rutiner så jag var nästan aldrig sådär "döhungrig" som man blir när det går många timmar mellan måltiderna, något som jag tyckte var positivt. Vi drack också massor av vatten, vilket är skit bra och något alla bör göra varje dag även om man inte deffar. Direkt efter varje träningspass drack vi också en proteinshake, för att musklerna skulle återhämta sig fortare.

Jag har mått bra, på alla sätt och vis. Min mage gjorde sig lite ovän med mig genom att jag inte riktigt kunde göra mina "behov" den första veckan (haha asså ursäkta), men det gick över och sedan kände jag mig som vanligt - men mindre uppblåst och uppsvälld - vilket kändes jätte härligt. Självförtroendebooster kom som ett brev på Posten varje gång man såg minsta lilla positiva förändring! Har känt mig piggare i kroppen, inte behövt sova under dagarna eller någonting, inte heller känt mig nedstämd eller bitter. Kostnadmässigt. Ja, alltså kvarg går ju åt väldigt mycket (om man inte äter något annat istället), vilket inte är gratis när det rör sig om stora mängder. Även kött, fisk och fågel kostar ju en del, men är sånt som man äter en del under en deffperiod. Särskilt kyckling. Sen går det ju också åt mycket sallad, men det är inte det dyraste på listan. Nu är du ju en person så det blir säkert billigare för dig, vi handlade middag för fyra många gånger så då blev det lite dyrare. Men det funkade ju ändå. Men gratis är det inte, det vill jag inte påstå. Men det beror ju också på längden på din deff.

Hoppas det här dög som svar, jag kände att det kanske blev lite långt och vissa saker var mjligtvis lite orelevanta. Men så fick det bli. Som sagt, är ingen PT och inte heller någon expert. Du får gärna använde fler källor än mig och sen bör du också tänka på att ALLA är vi olika bygda och reagerar olika, man får liksom testa sig fram till det som funkar på en själv! :) 
Motivationen för livet har legat på botten de senaste dagarna. Allt stressande kring studenten, som man egentligen ska tycka är roligt, är istället raka motsatsen. Folk som inte ställer upp för varandra, sätter andra i skiten eller bara är allmänt otacksamma. Förstår inte varför man ens förväntar sig bättre av folk, det är nästan värre då. Till er 96or, börja planera allting kring studenten typ nu haha.
 
Inte bara det stressar mig, det dimper ner kataloger från olika högskolor var och varannan dag och även om jag inte vill plugga i höst så gör det mig bara ännu mer stressad då jag vet att OM jag inte ska plugga i höst så måste jag skaffa mig ett jobb där jag får jobba mycket. Så ja, är det inte det ena... Varför gör jag alltid så här mot mig själv? Jag är vanligtvis väldigt dålig på att planera, gillar att ta saker som det kommer och vara spontan. Men när det gäller MIN framtid, nä det går inte. Har ständigt en klump i magen, hur ska jag klara nationella i svenska när jag fick ett solklart F på mitt PM? Och när/hur ska jag plugga upp mitt F i matte 2b som jag måste vara godkänd i för att kunna söka de högskolor jag kan tänka mig att gå?

Jag vet exakt vad jag VILL göra i höst. Men det är en kostnadsfråga. Hanna Friberg (hannalicious.devote.se) lever mitt drömliv. Hon bestämde sig bara, tog sitt pick och pack och flyttade till Australien för att jobba. Även Minea och Josefina här i från Nynäs har gjort exakt så som jag vill göra. Jag vill också leva, se en annan världsdel, träffa helt nya människor och skapa minnen för livet. Jag vet att jag skulle älska att bo i ett varmt land, med andra kulturer och sociala värderingar. Ibland får jag till och med känslan av att Sverige inte är för mig. Men som sagt, en kostnadsfråga. Det är inte gratis att bara byta land så där, vilket betyder att jag måste jobba nu, nu, nu. Sökte ett jobb som är under påsken, vill väldigt gärna ha det. Försöker hålla mig från att shoppa för mycket nu, lagt undan pengar, köper bara det nödvändigaste. Men studenten är fan inte billig. Allting kostar och jag vägrar be mina föräldrar om så mycket pengar, det känns inte bra. Så ja. Just nu är mitt liv en enda röra. Drömt mardrömmar två nätter i rad nu, båda handlar om att jag sitter på gatan och tigger. Fattig. Utan livsglädje. Kan ju skratta lite åt det, men på samma gång så är det så skrämmande att inte veta hur ens framtid ska se ut. Finns nog ingenting som skrämmer mig mer. Det vet ju ni med, så många gånger jag tjatat om det här i bloggen. Önskar att jag börjat tänka lite tidigare, men nej, det är ju typiskt mig. Här sitter jag med två månader kvar till studenten och har fortfarande inte den blekaste aningen om vart jag ska ta vägen sen.
 
Kanske är det lite av tjusningen i det hela, men just nu känns det bara jobbigt att inte veta.
 
"I need a little loving tonight, hold me so I'm not falling apart"