Sorg är en underlig sak. Den kan få dig att känna alla de mest starka känslorna som finns - på samma gång. Uppgivenhet, ilska, hopplöshet, villkorslös kärlek, hopp, och ja - till och med glädje. För mig har sorg alltid vart något som jag tagit med lätthet. Jag har aldrig känt sorg på riktigt. Förnst nu.

Och det är utan tvekan den absolut värsta sortens känsla som finns. Jag begriper mig inte på den alls. Jag begriper mig inte på någonting alls längre. Allting som förut betydde något, så som bra väder på sommaren, en härlig semester, en utekväll med mina vänner - känns så oviktigt nu mera. För allting jag känner just nu är sorg. Och ilska. Sorg, för att en person som jag älskar så villkorslöst inom en snar framtid kommer att ryckas ifrån mig och oss. Och jag kan inget göra för att förhindra detta. Sorg, för att hon aldrig kommer att få se Alva gå ut grundskolan och ta studenten, eller Matilda och mig gifta oss och kanske få barn. Sorg, för att vi snart inte längre kommer att ha en mormor vid livet att komma hem till och krama på när vi så känner för det. Sorg, för att det här är hennes sista sommar. Sorg, för att hon egentligen fortfarande har så mycket tid kvar. Sorg, för att jag fortfarande behöver henne. Sorg, för att hon vill leva, mer än någonting annat i världen. Ilska, för att hon inte förtjänar detta. Ilska, för att onda ting händer goda människor. Ilska, för att hon redan handskats med denna sjukdom en gång och vunnit. Ilska, för att världen är så förbannat jävla orättvist. 

Tiden står stilla. Det känns som dagarna smälter samman i varandra, minuterna segar förbi samtidigt som vi egentligen bara inväntar ett hejdå - som kan komma när som. Varje gång telefonen ringer får det mitt hjärta att frysa till is, varje minut jag lämnar deras hem är jag livrädd att det är sista gången, att jag inte hinner säga hejdå eller att jag säger för sällan hur mycket jag älskar henne, varje "hur mår du?" eller kram får allting inombords att brista i tusentals delar. Jag vet inte hur man hanterar sorg, hur hanterar man vetskapen om att någon man älskar ska dö? De säger att hoppet är det sista som lämnar oss, men om man då inte ens har hoppet att stödja sig mot.. Vad gör man då? Är det därför det känns som att någon slitit ut mitt hjärta och stampat sönder det? Som att någon tagit mina lungor för att jag ibland får svårt att andas? Är det alltså så här det känns när någonting är riktigt hopplöst? När man inte längre kan se lågan brinna, utan bara röken som sakta försvinner efter att cancern släckt den. Sakta men säkert.

Jag älskar henne, hon är den mest genuint fantastiska och vänliga människa som någonsin vandrat på denna jord. Hon har alltid funnits för mig, för oss barnbarn och för hennes egna barn. Alltid brytt sig. Hon har älskat oss oändligt och vi har älskat henne. Vi älskar henne. Jag vet ingen som förtjänar att leva så här mycket. Min största förebild och min kämpe. Det finns ingen rättvisa i denna värld, för om det fanns det skulle vi få behålla henne ett tag till. Jag är inte redo att släppa taget, jag vet inte hur jag ska göra det utan att fallera i tusen bitar själv. 

Om det är så här sorg känns. Då vill jag aldrig mer känna den känslan, någonsin

Har noll vettigt här att skriva. Just nu går jag bara på autopilot. Orkar inte tänka, orkar inte fundera, orkar inte gråta. Allting känns bara så hopplöst. Så tills någonting ändrar sig, tills vi får ett bra besked, så har jag ingenting av värde att skriva här.

Så mycket suger livet just nu.