Det finns inga ord som kan beskriva alla de känslor man sitter inne med just nu. Ångesten, rädslan, sorgen, skräcken, ilskan, det dåliga samvetet, hoppet.

Allting är som en enda röra. Varför får vissa människor allt? De finaste av alla själar, de som förtjänar allt i världen. De drabbas alltid. Och man känner ångesten komma krypande, för i sånna här lägen är man så hjälplös. Allting man vill göra är att svepa in och fixa allting. Lösa lidandet, göra henne frisk. Låta henne leva. Gud snälla låt henne leva. Jag vet inte vad jag gör annars. Det är inte rättvist, det är allting annat än rättvist. Jag är tom på ord, tom på saker att säga. Vad säger man? Det löser sig? Det blir bättre? Vad vet jag? Vem är jag att säga att allting kommer lösa sig? Att hon kommer bli frisk? Hjälplös. Värdelös. Jag kan inte hjälpa henne, och jag hatar världen för det. Jag hatar att jag inte bara kan göra allting som står i min makt för att göra henne frisk. För hon förtjänar det. Det finns ingen som förtjänar att vara frisk så mycket som hon. Min älskade lilla mormor. Min kämpe. Hon ska få bli frisk. Hon bara måste. Och man måste vara stark, men hur fan är man det i en sådan här situation? Hur visar man att man är stark för någon när man aldrig förut känt sig så svag? När man bara går och väntar på besked, på svar på alla frågor. När man egentligen inte är säker på att man ens vill veta. För att det kanske inte är de svar man hoppas så innerligt på.

Hon är min kämpe. Hon är den starkaste personen jag vet. Jag tror på henne, det gör jag. Men jag har aldrig förut vart så här rädd. Rädd för att förlora någon. Aldrig. Det finns ingen känsla som är värre. Jag är tom på ord. Det går inte ens att förklara.

Fan ta dig cancer. Fan ta dig. 

Det var ett tag sen nu. Har hänt en hel del sedan dess, både roliga och väldigt mycket mindre roliga saker.

Hade världens roligaste och spontanaste kväll på Utö på midsommardagen med Sofie och Fanny. Hade ju gått hem vid halv elva på midsommar för att jag kände mig hängig så när dem två kom med den briljanta idén att dra ut till Utö på lördagsförmiddagen var jag inte sen att hänga på. Vilken kväll/natt det var. Har inte haft så kul på länge, kommer bli riktigt svårt att toppa den kvällen den här sommaren. Allting var bara så lyckat, även om jag tappade min mobil och kanske var aningens för rund om fötterna på slutet. Otto Knows spelade också på bakfickan, vilket vi hade listat ut trots att det var hemligt (fast typ alla visste om det haha). Lite random sådär, men väldigt roligt.

Annars så ja, jag jobbar som vanligt. Om två veckor är det semester och som vädret sett ut på sistone kommer nog den semestern att spenderas i en solstol någon annan stans än i Sverige - tillsammans med Emma. Vi ville helst till Ibiza men det är helt urladda flygtider och flygbiljetterna kostar skjortan så vi tar nog en sista minuten isåfall. Funkade ju bra sist vi gjorde så, 4-stjärnigt hotell i Marmaris med all-inclusive för under 4,5 per skalle. Kan hoppas att det går att hitta något liknande denna gång, fast inte i Turkiet.

Imorgon blir det att umgås med mina vänner i hamnen på kvällskvisten och på lördag ska vi fira Mikaela (som fyller år idag!!!) i stan. Fullspäckad helg med andra ord. Hjälper dock till mot att hjärnan sprängs av alla tankar. Usch.

I brist på annat att berätta kommer här lite bilder från Utö.