Imorse vaknade jag av en stor klump i halsen och brännande tårar i ögonlocken. En sån där dag. Herregud hade aldrig gissat på hur den här saknaden skulle påverka mig. Kan inte titta på bilderna jag har av dig på min mobil längre utan att bryta ihop totalt. Jag orkar inte ens titta på ert hus längre när jag åker förbi, jag vet ju att jag inte bara kan svänga in på gården och se dig stå i fönster och vinka glatt när jag överraskar dig. Jag kan inte ringa dig och fråga om jag får komma över på thé eller om vi ska gå ner på stan och fika.
Hur blir jag någonsin hel igen? Jag känner mig så otroligt trasig utan dig mormor. Allting som jag tog för givet när du var i livet skulle jag göra vad som helst för att få uppleva nu. Som att höra dig berätta om vart alla dina samlingar snäckor var ifrån. Eller få se dina ögon skina upp när jag berättade om min och Emmas resa. Hur du insisterade på att vi inte får missa Bali, hur orolig du var men också hur glad du var att vi skulle åka. För att om det var något vi kunde prata om i timmar var det om resor. Om vart vi ville åka, drömländer och allting därtill. Att mina barn aldrig kommer att få en chans att träffa den fantastiska människa som jag var så stolt över att kalla min mormor. Den personen som jag såg så mycket av mig själv i, som i princip var en äldre version av mig själv många gånger. Den jag aldrig trodde att jag skulle mista. Jag saknar dig varje dag. Varenda förbannade sekund.
Varför ska det göra så fruktansvärt ont? Varför skulle vi förlora dig också? Jag har så svårt att acceptera detta, oftast vill jag nog inte tänka på att du är borta. För jag vill att allt blir som det var innan. Jag skulle ge allt jag äger, varenda pryl och krona för att få träffa dig igen. För att få ha raptävling i köket på Idunvägen. För att få skratta åt dina dåliga skämt. För att få vara sju år och springa på er baksida och leka i den gula lekstugan. Hela mig skulle jag ge för några år till med dig. För jag var inte redo att förlora dig ännu. Bara 20 år fick jag. Dem 20 bästa åren av mitt liv, men fortfarande inte tillräckligt många. Du hade så många år kvar. Du hade redan kämpat dig igenom en cancer.
Jag minns hur stolt jag var när jag skrev ett av mina sista jobb i svenskan om dig. Ett reportage som handlade om hur du hade övervunnit cancern. Och 1,5 år senare så har cancern övervunnit dig, och ditt hjärta slår sitt sista slag straxt efter klockan nio på kvällen den 12:e augusti. Jag minns hur jag kände då. Den där orättvisan, tomheten och sorgen. Ihopblandad till en stora klump.
Det är inte rättvist. Det kommer aldrig att bli rättvist. Tänker på dig jämt mormor. Allting jag gör nu, gör jag för oss. Dig och mig. Jag ska göra dig stolt. Det är ett löfte. ❤️
