Fick inspiration av Paow av att skriva detta inlägg. Behöver få det ur mig efter att ha läst det hon skrev. Det kan bli haffsigt, oläsligt eller så kanske det blir en tankeställare. Ibland skriver jag bara och det kan det bli helt fel. Men jag måste, lätta på hjärtat ni vet? Ni måste inte läsa för det kommer antagligen bli väldigt långt. Ni gör som ni vill, fritt land haha.
Jag har alltid haft en speciell syn på kärlek. Ända sedan jag var en liten knodd så har jag tyckt att det är larvigt. Jag var alltid bästavän med alla killar på gården när jag var liten och det där med att springa runt och jaga dom var inte min grej, om det inte gällde när man lekte tjuv & polis. Och det där höll i sig, tills 6an och jag faktiskt kände pirret i magen för första gången. Det var skumt, jag menar, vad var det för känsla? Hade alltid sett killar som mina vänner, men det där, det var något annorlunda. Och kär var jag nog, för just det där pirret i magen och det faktum att jag kunde prata oavbrutet om honom i flera timmar, det har jag inte känt efter det. Inte alls på samma sätt, inte ens i närheten. Men alla sagor har sitt slut, och vi var små. Men jag var en erfarenhet rikare. Sen dröjde det inte länge igen tills jag faktiskt hittade den där någon, kanske lite för tidigt i mitt liv. I ett år och nio månader, en bra tid. Men ibland undrar jag om jag inte hittade kärleken "för tidigt". Finns det något som heter så? Det känns som om att ha sitt första seriösa förhållande med någon som var ens första när det gällde typ allting mellan början på 7an och 1,9 år framöver kanske var att förhasta sig? Jag kanske var för liten för att förstå vad jag faktiskt gett mig in på. Jag kanske var för liten för att förstå att när man älskar varandra så ger man ut hela sig själv, man ger sitt hjärta till någon och förhoppningsvis får man hans tillbaka. Jag kanske var för liten då för att förstå att det faktiskt är allvarligare än man tror att säga de tre små orden "jag älskar dig". För idag så vet jag knappt hur det känns att älska någon bortsett från mina vänner och familj. Men det är inte samma sak. Jag vet inte, jag känner bara ibland att jag gärna hade kunnat få vänta några år med att bli kär. För jag var nog inte redo vid 13 års ålder. Kanske blir man aldrig redo? Vad fan vet jag. Inte för att jag ångrar någonting, det finns ingen mening i det. Det var vad det var och nu är det slut, livet har gått vidare. Men ibland känner jag mig bara måttligt vilsen.
Jag var vilsen redan då, ensam. Jag gjorde mina val, det kändes rätt då. Men vad visste jag, en sketen 15 åring. Med noll koll på livet. Hur kunde jag veta vad som var rätt? Nu vet jag att det var såhär det var menat att bli. Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur livet sett ut om jag valt annorlunda. Om jag blivit kär nu istället, för första gången "på riktigt" i mitt liv. Haft mitt första seriösa förhållande nu, inte back then. Med vem spelar ingen roll, men hur hade allt sett ut då? Hade jag tänkt på samma sätt? Hade jag gjort och upplevt det som jag har idag? Antagligen inte. Det är slumpen som bestämmer livet. Jag vet det. Jag har levt det.
Ibland känns det som om man inte kan sätta ord på de där känslorna längst in. Jag vet många gånger jag säger att det är skönt att vara fri, att slippa känna sig bunden. Jag hatar den känslan, jag vill inte vara ägd av någon. Har alltid velat vara min egen. Men ibland kan jag även komma på mig själv med att säga att jag saknar att vara någons. Jag saknar att veta att någon är kär i mig, för det är det bästa som finns. Att vara kär i någon som är kär i en tillbaka. Att vara kär i kärleken. Det är underbart. Såklart att det inte är något fel med att vela, att inte vara säker på vad man vill. För är det något jag lärt mig under de senaste två åren fyllda av ånger, smärta, ilska, hat, kärlek och även tonvis av glädje och skratt så är det att livet inte ger dig det du vill ha, utan det du behöver. Jag behövde någon i 6an, för att förbereda mig för det som komma skulle. Jag behövde någon i 1,9 år för att förbereda mig för det som komma skall. Även om jag känner ibland att jag inte riktigt var mogen, men jag växte, för att jag var tvungen. Och jag väntar ännu, för en dag kommer det. Det finns inget som säger tvärtemot. Någonstans där ute, finns någon som är för mig och jag för han. Vi vet bara inte om det ännu.
Så tills dess så tänker jag fortsätta med att leva. Jag vet att vissa människor har åsikter om hur vida jag väljer att leva mitt liv. Att vissa säger "så där var hon inte förut". Och det kan jag hålla med om, jag har ändrat rutt en och annan gång. Ibland för att jag var tvungen, ibland för att jag ville. Det går inte att leva upp till alla andras livsstandard. Till andras livssyn. Om det inte passar de människor som inte längre tillhör mitt liv, vad gör det mig? Det finns ju en anledning till varför vissa människor stannar kvar i ens förflutna. "Kvar i något jag lämnat, för länge sen". Ibland kommer dom tillbaka, då är det menat att dom ska stanna. Men ibland försvinner dom in i glömskan. Som jag sa, livet ger dig inte de människor du vill ha utan de du behöver. För att älska, hata, bryta ner och bygga upp dig. Det är sant. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill få ut av denna text, jag kände bara att jag behövde skriva. Jag vet att jag inte är perfekt, och precis som ni antagligen hört om mina misstag så har även jag fått hört och levt med dem. Jag vet inte varför jag gör på vissa sätt ibland, varför jag väljer att gå en viss väg. Varför jag sätter mig i situationer där jag gör mig själv illa psykiskt, eller där folk jag bryr mig om får sota för det. Ibland gör man bara saker, utan att tänka, för att det känns rätt i hjärtat. Så är jag lärd, att följa hjärtat. Och det har jag gjort många gånger, och även fast det har blivit fel många gånger så har det också blivit rätt. Ingen kan bestiga de högsta av bergen ensam, ingen borde behöva göra det. Så när jag blickar tillbaka, längst den långa väg jag gått för att vandra dit jag kommit idag.. så ser jag vad jag lämnat bakom mig, men även vad som jag har med mig i livet än idag. Kärlek som dalade ut och försvann, små förälskelser som inte blev annat än just det, vänskaper som man trodde skulle hålla hela livet rasade samman, vänner som man trodde skulle finnas där la benen på ryggen och försvann. Ibland gav även jag upp dom, för att jag fick ta mig i kragen och förstå att det inte var värt det längre. Ingen kan gå hela vägen ensam, man måste bli mött halvvägs. Men även fast jag ser all den sorg som lämnat spår längst min långa vandring, så ser jag även de som gått med mig hela vägen. De som klarat dessa bakslag. Det som jag har med mig i livet än idag. Mina närmaste, min familj. Emma. Ja, Emma får en egen punkt här då hon alltid varit min ledstjärna i livet. Den enda som jag vet skulle stå där, oavsett. För hon är allt det där, som jag trott att jag saknat i hjärtat. Hon är min kärlek, min bästavän. Som Miley C sjunger i sin låt "When my world is falling apart, when there's no light to break up the dark. That's when I look at you." Tillsammans med min familj och resten av mina fina vänner så fyller hon upp mitt hjärta. Jag må vara status singel och är då stämplad som "alone", men jag är inte ensam. För dom står här, med säkert lika illa tilltygade själar som min egen längst med våra långa vandringsstig. Skadade själar, men vi står upp. För vi kan inte stanna, vi kan inte vända. Det finns ingenting av värde där bak i historien längre, det finns bara en framtid. Livet stannar inte för någon. Så vi fortsätter gå, att ge upp är inget alternativ. Inte för min del, inte längre.
Vet ni vem jag är? För vad jag har hört så tror folk att dom vet det. Att dom vet precis hur jag är. Hur är det möjligt då jag inte själv vet? Hur kan någon annan definera vem du är om du inte själv kan det? För så vitt jag vet så är jag så mycket mer än vad jag själv förstått ännu. För jag har sidor som jag ännu inte upptäckt hos mig själv, likaså som ingen annan gjort det. Jag vet mitt namn och mina just nu bästa och sämsta sidor. Mina skönhetsfläckar och ömma punkter. Vad som gör mig glad och vad som gör mig ledsen. Men ni vet inte mer om mig själv än vad jag gör, snarare mindre, så sluta döma folk efter vad ni hör om dom. Det är alltid mer i människor än vad du hör dom. Jag är Josefin Isabell Strandberg, fyller sjutton på söndag om två veckors tid. Har hela livet framför mig att ta reda på vem i helvete JAG är. Så låt mig göra det först innan du antar dig veta.
Jag har alltid haft en speciell syn på kärlek. Ända sedan jag var en liten knodd så har jag tyckt att det är larvigt. Jag var alltid bästavän med alla killar på gården när jag var liten och det där med att springa runt och jaga dom var inte min grej, om det inte gällde när man lekte tjuv & polis. Och det där höll i sig, tills 6an och jag faktiskt kände pirret i magen för första gången. Det var skumt, jag menar, vad var det för känsla? Hade alltid sett killar som mina vänner, men det där, det var något annorlunda. Och kär var jag nog, för just det där pirret i magen och det faktum att jag kunde prata oavbrutet om honom i flera timmar, det har jag inte känt efter det. Inte alls på samma sätt, inte ens i närheten. Men alla sagor har sitt slut, och vi var små. Men jag var en erfarenhet rikare. Sen dröjde det inte länge igen tills jag faktiskt hittade den där någon, kanske lite för tidigt i mitt liv. I ett år och nio månader, en bra tid. Men ibland undrar jag om jag inte hittade kärleken "för tidigt". Finns det något som heter så? Det känns som om att ha sitt första seriösa förhållande med någon som var ens första när det gällde typ allting mellan början på 7an och 1,9 år framöver kanske var att förhasta sig? Jag kanske var för liten för att förstå vad jag faktiskt gett mig in på. Jag kanske var för liten för att förstå att när man älskar varandra så ger man ut hela sig själv, man ger sitt hjärta till någon och förhoppningsvis får man hans tillbaka. Jag kanske var för liten då för att förstå att det faktiskt är allvarligare än man tror att säga de tre små orden "jag älskar dig". För idag så vet jag knappt hur det känns att älska någon bortsett från mina vänner och familj. Men det är inte samma sak. Jag vet inte, jag känner bara ibland att jag gärna hade kunnat få vänta några år med att bli kär. För jag var nog inte redo vid 13 års ålder. Kanske blir man aldrig redo? Vad fan vet jag. Inte för att jag ångrar någonting, det finns ingen mening i det. Det var vad det var och nu är det slut, livet har gått vidare. Men ibland känner jag mig bara måttligt vilsen.
Jag var vilsen redan då, ensam. Jag gjorde mina val, det kändes rätt då. Men vad visste jag, en sketen 15 åring. Med noll koll på livet. Hur kunde jag veta vad som var rätt? Nu vet jag att det var såhär det var menat att bli. Men jag kan ändå inte låta bli att undra hur livet sett ut om jag valt annorlunda. Om jag blivit kär nu istället, för första gången "på riktigt" i mitt liv. Haft mitt första seriösa förhållande nu, inte back then. Med vem spelar ingen roll, men hur hade allt sett ut då? Hade jag tänkt på samma sätt? Hade jag gjort och upplevt det som jag har idag? Antagligen inte. Det är slumpen som bestämmer livet. Jag vet det. Jag har levt det.
Ibland känns det som om man inte kan sätta ord på de där känslorna längst in. Jag vet många gånger jag säger att det är skönt att vara fri, att slippa känna sig bunden. Jag hatar den känslan, jag vill inte vara ägd av någon. Har alltid velat vara min egen. Men ibland kan jag även komma på mig själv med att säga att jag saknar att vara någons. Jag saknar att veta att någon är kär i mig, för det är det bästa som finns. Att vara kär i någon som är kär i en tillbaka. Att vara kär i kärleken. Det är underbart. Såklart att det inte är något fel med att vela, att inte vara säker på vad man vill. För är det något jag lärt mig under de senaste två åren fyllda av ånger, smärta, ilska, hat, kärlek och även tonvis av glädje och skratt så är det att livet inte ger dig det du vill ha, utan det du behöver. Jag behövde någon i 6an, för att förbereda mig för det som komma skulle. Jag behövde någon i 1,9 år för att förbereda mig för det som komma skall. Även om jag känner ibland att jag inte riktigt var mogen, men jag växte, för att jag var tvungen. Och jag väntar ännu, för en dag kommer det. Det finns inget som säger tvärtemot. Någonstans där ute, finns någon som är för mig och jag för han. Vi vet bara inte om det ännu.
Så tills dess så tänker jag fortsätta med att leva. Jag vet att vissa människor har åsikter om hur vida jag väljer att leva mitt liv. Att vissa säger "så där var hon inte förut". Och det kan jag hålla med om, jag har ändrat rutt en och annan gång. Ibland för att jag var tvungen, ibland för att jag ville. Det går inte att leva upp till alla andras livsstandard. Till andras livssyn. Om det inte passar de människor som inte längre tillhör mitt liv, vad gör det mig? Det finns ju en anledning till varför vissa människor stannar kvar i ens förflutna. "Kvar i något jag lämnat, för länge sen". Ibland kommer dom tillbaka, då är det menat att dom ska stanna. Men ibland försvinner dom in i glömskan. Som jag sa, livet ger dig inte de människor du vill ha utan de du behöver. För att älska, hata, bryta ner och bygga upp dig. Det är sant. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag vill få ut av denna text, jag kände bara att jag behövde skriva. Jag vet att jag inte är perfekt, och precis som ni antagligen hört om mina misstag så har även jag fått hört och levt med dem. Jag vet inte varför jag gör på vissa sätt ibland, varför jag väljer att gå en viss väg. Varför jag sätter mig i situationer där jag gör mig själv illa psykiskt, eller där folk jag bryr mig om får sota för det. Ibland gör man bara saker, utan att tänka, för att det känns rätt i hjärtat. Så är jag lärd, att följa hjärtat. Och det har jag gjort många gånger, och även fast det har blivit fel många gånger så har det också blivit rätt. Ingen kan bestiga de högsta av bergen ensam, ingen borde behöva göra det. Så när jag blickar tillbaka, längst den långa väg jag gått för att vandra dit jag kommit idag.. så ser jag vad jag lämnat bakom mig, men även vad som jag har med mig i livet än idag. Kärlek som dalade ut och försvann, små förälskelser som inte blev annat än just det, vänskaper som man trodde skulle hålla hela livet rasade samman, vänner som man trodde skulle finnas där la benen på ryggen och försvann. Ibland gav även jag upp dom, för att jag fick ta mig i kragen och förstå att det inte var värt det längre. Ingen kan gå hela vägen ensam, man måste bli mött halvvägs. Men även fast jag ser all den sorg som lämnat spår längst min långa vandring, så ser jag även de som gått med mig hela vägen. De som klarat dessa bakslag. Det som jag har med mig i livet än idag. Mina närmaste, min familj. Emma. Ja, Emma får en egen punkt här då hon alltid varit min ledstjärna i livet. Den enda som jag vet skulle stå där, oavsett. För hon är allt det där, som jag trott att jag saknat i hjärtat. Hon är min kärlek, min bästavän. Som Miley C sjunger i sin låt "When my world is falling apart, when there's no light to break up the dark. That's when I look at you." Tillsammans med min familj och resten av mina fina vänner så fyller hon upp mitt hjärta. Jag må vara status singel och är då stämplad som "alone", men jag är inte ensam. För dom står här, med säkert lika illa tilltygade själar som min egen längst med våra långa vandringsstig. Skadade själar, men vi står upp. För vi kan inte stanna, vi kan inte vända. Det finns ingenting av värde där bak i historien längre, det finns bara en framtid. Livet stannar inte för någon. Så vi fortsätter gå, att ge upp är inget alternativ. Inte för min del, inte längre.
Vet ni vem jag är? För vad jag har hört så tror folk att dom vet det. Att dom vet precis hur jag är. Hur är det möjligt då jag inte själv vet? Hur kan någon annan definera vem du är om du inte själv kan det? För så vitt jag vet så är jag så mycket mer än vad jag själv förstått ännu. För jag har sidor som jag ännu inte upptäckt hos mig själv, likaså som ingen annan gjort det. Jag vet mitt namn och mina just nu bästa och sämsta sidor. Mina skönhetsfläckar och ömma punkter. Vad som gör mig glad och vad som gör mig ledsen. Men ni vet inte mer om mig själv än vad jag gör, snarare mindre, så sluta döma folk efter vad ni hör om dom. Det är alltid mer i människor än vad du hör dom. Jag är Josefin Isabell Strandberg, fyller sjutton på söndag om två veckors tid. Har hela livet framför mig att ta reda på vem i helvete JAG är. Så låt mig göra det först innan du antar dig veta.
