Mycket depp i bloggen just nu. Förstår att det inte är något vidare att läsa om hur dåligt allting är just nu, men för tillfället så ser jag denna blogg mer som ett sätt att få utlopp för alla mina känslor. Jag har alltid vart bättre på att skriva vad jag känner än att prata om det.

Dagarna rullar på. Ibland känns det faktiskt som om tiden står stilla, och i andra stunder så känns det som om veckorna försvinner i ett naffs. Vet inte ens vilket jag föredrar längre. Känns mest som om jag tappert försöker hänga med i vardagen, försöker att inte gråta och att njuta av de stunder då ångesten inte äter upp mig inifrån. Det är obehagligt att känna sin egen kropp säga ifrån så totalt. Jag har aldrig upplevt det så starkt förut, det här med sorg. Ångesten som gör att när jag tänker på henne så får jag svårt att andas, att jag knappt kan tänka klart eller att jag är helt j*vla orklös. Men ändå så bryr jag mig inte om allt det där. Jag jobbar på, låter dagarna flyta på och försöker tänka på någonting annat. Det är åtminstone inte jag som är döende. Så varför ska jag klaga? 

I min hjärna finns det just nu bara ett scenario. Att vara stark. Om inte för mig så för henne. För att hennes sista tid i livet ska vara så bra som möjligt. Hon ska inte behöva se mig svag, ledsen. Hon ska få leva på hoppet in i det sista, även om jag inte längre hoppas själv. Hur sjukt är inte det? Att man kan tappa hoppet bara sådär. Jag har alltid levt på hoppet. Hoppet om att jag en dag ska ha mitt drömjobb, hoppet om att jag en dag ska få bli sådär löjligt kär. Hoppet om allt möjligt egentligen. Och jag skulle inte vilja påstå att det inte finns hopp om någonting längre, för självklart gör det. Men just nu känns allting så avlägset. Det är fantastiskt hur man kan älska en människa så djupt, att du känner allting så starkt tack vare denne person. All kärlek, all sorg, all tacksamhet och allt smärta. Jag känner allting till 300% just nu. Det är som att alla känslor blir förhöjda. 

Pappa försöker alltid säga till mig att i sådana här situationer måste man också tänka på sig själv. För att man själv ska orka. Jag förstår vad han menar, men jag ser inte hur det är möjligt. Jag tittar på min mamma. Min fantastiska, starka, vackra mamma - och jag ser all den smärta, sorg, ilska och kärlek hon bär på. Jag ser hur det här sliter ner henne mer och mer varje dag, hur det tar en bit av hennes själ varje dag hon lämnar mormors hus. Men oavsett hennes smärta, att hon egentligen inte orkar längre, så går hon upp varje morgon och åker tillbaka. Jag inspireras och älskar henne så mycket för det.

Så jag vet inte. Har man råd att vara självisk i sådana här lägen? För jag blir så arg på mig själv för att jag ibland kommer på mig med att känna mig ensam. Eller för att jag har lite ont i min fot. Eller har huvudvärk. För att jag egentligen bara vill ligga i min säng resten av dygnet. För att jag inte vill duscha, eller för att jag inte vill åka och jobba eller laga mat. För det är ett privilegium som hon inte har, som hon aldrig mer kommer att få. Att leva, med allt vad det innebär. Så nej, jag har försökt att vara självisk. Jag har försökt att sätta mitt eget välmående i fokus. Men just nu är det förbannat svårt. För jag vill vara stark för henne. 

Allting är svårt just nu. Det finns inga ord kvar som kan beskriva precis hur det här känns. Jag visste att det här skulle vara svårt, men jag hade ingen aning om just hur svårt det skulle vara.

Kommentera

Publiceras ej