Motivationen för livet har legat på botten de senaste dagarna. Allt stressande kring studenten, som man egentligen ska tycka är roligt, är istället raka motsatsen. Folk som inte ställer upp för varandra, sätter andra i skiten eller bara är allmänt otacksamma. Förstår inte varför man ens förväntar sig bättre av folk, det är nästan värre då. Till er 96or, börja planera allting kring studenten typ nu haha.
Inte bara det stressar mig, det dimper ner kataloger från olika högskolor var och varannan dag och även om jag inte vill plugga i höst så gör det mig bara ännu mer stressad då jag vet att OM jag inte ska plugga i höst så måste jag skaffa mig ett jobb där jag får jobba mycket. Så ja, är det inte det ena... Varför gör jag alltid så här mot mig själv? Jag är vanligtvis väldigt dålig på att planera, gillar att ta saker som det kommer och vara spontan. Men när det gäller MIN framtid, nä det går inte. Har ständigt en klump i magen, hur ska jag klara nationella i svenska när jag fick ett solklart F på mitt PM? Och när/hur ska jag plugga upp mitt F i matte 2b som jag måste vara godkänd i för att kunna söka de högskolor jag kan tänka mig att gå?
Jag vet exakt vad jag VILL göra i höst. Men det är en kostnadsfråga. Hanna Friberg (hannalicious.devote.se) lever mitt drömliv. Hon bestämde sig bara, tog sitt pick och pack och flyttade till Australien för att jobba. Även Minea och Josefina här i från Nynäs har gjort exakt så som jag vill göra. Jag vill också leva, se en annan världsdel, träffa helt nya människor och skapa minnen för livet. Jag vet att jag skulle älska att bo i ett varmt land, med andra kulturer och sociala värderingar. Ibland får jag till och med känslan av att Sverige inte är för mig. Men som sagt, en kostnadsfråga. Det är inte gratis att bara byta land så där, vilket betyder att jag måste jobba nu, nu, nu. Sökte ett jobb som är under påsken, vill väldigt gärna ha det. Försöker hålla mig från att shoppa för mycket nu, lagt undan pengar, köper bara det nödvändigaste. Men studenten är fan inte billig. Allting kostar och jag vägrar be mina föräldrar om så mycket pengar, det känns inte bra. Så ja. Just nu är mitt liv en enda röra. Drömt mardrömmar två nätter i rad nu, båda handlar om att jag sitter på gatan och tigger. Fattig. Utan livsglädje. Kan ju skratta lite åt det, men på samma gång så är det så skrämmande att inte veta hur ens framtid ska se ut. Finns nog ingenting som skrämmer mig mer. Det vet ju ni med, så många gånger jag tjatat om det här i bloggen. Önskar att jag börjat tänka lite tidigare, men nej, det är ju typiskt mig. Här sitter jag med två månader kvar till studenten och har fortfarande inte den blekaste aningen om vart jag ska ta vägen sen.
Jag vet exakt vad jag VILL göra i höst. Men det är en kostnadsfråga. Hanna Friberg (hannalicious.devote.se) lever mitt drömliv. Hon bestämde sig bara, tog sitt pick och pack och flyttade till Australien för att jobba. Även Minea och Josefina här i från Nynäs har gjort exakt så som jag vill göra. Jag vill också leva, se en annan världsdel, träffa helt nya människor och skapa minnen för livet. Jag vet att jag skulle älska att bo i ett varmt land, med andra kulturer och sociala värderingar. Ibland får jag till och med känslan av att Sverige inte är för mig. Men som sagt, en kostnadsfråga. Det är inte gratis att bara byta land så där, vilket betyder att jag måste jobba nu, nu, nu. Sökte ett jobb som är under påsken, vill väldigt gärna ha det. Försöker hålla mig från att shoppa för mycket nu, lagt undan pengar, köper bara det nödvändigaste. Men studenten är fan inte billig. Allting kostar och jag vägrar be mina föräldrar om så mycket pengar, det känns inte bra. Så ja. Just nu är mitt liv en enda röra. Drömt mardrömmar två nätter i rad nu, båda handlar om att jag sitter på gatan och tigger. Fattig. Utan livsglädje. Kan ju skratta lite åt det, men på samma gång så är det så skrämmande att inte veta hur ens framtid ska se ut. Finns nog ingenting som skrämmer mig mer. Det vet ju ni med, så många gånger jag tjatat om det här i bloggen. Önskar att jag börjat tänka lite tidigare, men nej, det är ju typiskt mig. Här sitter jag med två månader kvar till studenten och har fortfarande inte den blekaste aningen om vart jag ska ta vägen sen.
Kanske är det lite av tjusningen i det hela, men just nu känns det bara jobbigt att inte veta.
Kommentera