I många veckors tid har det pågått ett inre krig i min hjärna, eller i hela min kropp. Helt enkelt, det har vart en tankspridd period. Och jag känner att det är dags att skriva av sig i en, säkert för er som läser, helt osammanhängande text. Men det är så här jag gör för att lätta lite på "trycket" så att säga haha.
Idag var en tung dag. Inte för att det var jobbigt att jobba, tvärtom, de tio timmarna gick både snabbt och smidigt. Men det var en tung dag pga andra skäl.
Ni vet när man når den där punkten då man känner att man måste sätta stopp för sin egen skull? När man känner att man gjort allt, sagt allt som går att säga, varit allt, försökt med allt - men att ingenting ändå ger något "resultat"? Den känslan upplevde jag idag. För första gången på länge. Och på ett sätt var det riktigt läskigt, för jag är ändå en så pass känslig person att jag brukar inte fixa sånt här. Jag blir alltid ledsen av att hoppas och sedan få hoppets låga släckt. Men idag - idag blev jag arg. Först arg på annat, sen arg på mig själv. Varför torterar man sig själv på så sätt att man omger sig av människor som inte ger någonting? Människor som bara tar och tar? Och inte bara varför gör man det, men varför gör man det om och om igen? För det är jag i ett nötskal. Noll eller hundra procent. Annars får det vara. Crash or burn. "Det kanske är annorlunda den här gången".
Idag nådde jag den här punkten. Jag vill inte spela spel längre. Jag vill inte låtsas att jag inte bryr mig, för det gör jag. Jag bryr mig så otroligt mycket, och det är ligger bara på mig. Det är ingen annans fel att jag är en sådan person. Jag är inte halvhjärtad när jag bryr mig. När jag känner något. Tycker om någon. Både som vän eller som något mer. Men. Det går inte längre att bry sig om någon som inte bryr sig om en tillbaka. Även om det kommer ett fåtal stunder där man ifrågasätter om man hela tiden haft fel. Även om det finns stunder då man tror att det finns något där. Något av värde. Värt att bevara. Värt att inte släppta greppet om. Är du inte helhjärtad MED MIG, tillsammans, då går det inte. Jag tror på något sätt att det är viktigt att man möts någonstans i mitten. Det kanske låter lite klyschigt, men jag behöver ingen i mitt liv som inte behöver mig. Som inte visar att jag betyder något. Som inte kämpar för mig. För det gör bara ont. Och det har hänt så många gånger, ända sedan innan tonåren. Jag skulle kunna vara klängig, skulle kunna vara mer "på". Men jag backar hellre i sådana lägen. Det finns inget för mig som är värre än att känna att någon blir besvärad av en. Att någon endast svarar när man ringer/smsar eller vad som, för att den "måste". Alla människor "förtjänar" en chans, men när det inte blir någon skillnad efter den femte eller sjätte så känns det som om det är dags. Dags att ta avstånd från det som får mig att ifrågasätta mitt eget värde. Slå sig fri.
Nu. Nu ska jag börja någonting nytt. Och nu ska jag lämna denna, långdragna och ovetande period, bakom mig. Ett nytt kapitel. I samma stad, med i princip samma människor. Men med ett helt nytt sätt att tänka. Åtminstone ett helt nytt sätt att behandla mig själv på. För det handlar ändå om att sätta sig själv i första hand, för en själv är den närmsta man har. Och nu ska jag ta kontrollen, kontrollen över mig själv och kontrollen över mitt sätt agera när människor inte längre "passar in" i ens liv. Inte längre stämmer överens med ens värderingar. Det ska inte få skrämma mig att ge människor chanser pga detta. Tvärtom. Det ska endast lära mig att ge dem till rätt personer.
"Ibland måste man respektera sig själv tillräckligt mycket för att lämna alla och allt som inte längre gynnar dig, får dig att växa eller gör dig lycklig".
Ni vet när man når den där punkten då man känner att man måste sätta stopp för sin egen skull? När man känner att man gjort allt, sagt allt som går att säga, varit allt, försökt med allt - men att ingenting ändå ger något "resultat"? Den känslan upplevde jag idag. För första gången på länge. Och på ett sätt var det riktigt läskigt, för jag är ändå en så pass känslig person att jag brukar inte fixa sånt här. Jag blir alltid ledsen av att hoppas och sedan få hoppets låga släckt. Men idag - idag blev jag arg. Först arg på annat, sen arg på mig själv. Varför torterar man sig själv på så sätt att man omger sig av människor som inte ger någonting? Människor som bara tar och tar? Och inte bara varför gör man det, men varför gör man det om och om igen? För det är jag i ett nötskal. Noll eller hundra procent. Annars får det vara. Crash or burn. "Det kanske är annorlunda den här gången".
Idag nådde jag den här punkten. Jag vill inte spela spel längre. Jag vill inte låtsas att jag inte bryr mig, för det gör jag. Jag bryr mig så otroligt mycket, och det är ligger bara på mig. Det är ingen annans fel att jag är en sådan person. Jag är inte halvhjärtad när jag bryr mig. När jag känner något. Tycker om någon. Både som vän eller som något mer. Men. Det går inte längre att bry sig om någon som inte bryr sig om en tillbaka. Även om det kommer ett fåtal stunder där man ifrågasätter om man hela tiden haft fel. Även om det finns stunder då man tror att det finns något där. Något av värde. Värt att bevara. Värt att inte släppta greppet om. Är du inte helhjärtad MED MIG, tillsammans, då går det inte. Jag tror på något sätt att det är viktigt att man möts någonstans i mitten. Det kanske låter lite klyschigt, men jag behöver ingen i mitt liv som inte behöver mig. Som inte visar att jag betyder något. Som inte kämpar för mig. För det gör bara ont. Och det har hänt så många gånger, ända sedan innan tonåren. Jag skulle kunna vara klängig, skulle kunna vara mer "på". Men jag backar hellre i sådana lägen. Det finns inget för mig som är värre än att känna att någon blir besvärad av en. Att någon endast svarar när man ringer/smsar eller vad som, för att den "måste". Alla människor "förtjänar" en chans, men när det inte blir någon skillnad efter den femte eller sjätte så känns det som om det är dags. Dags att ta avstånd från det som får mig att ifrågasätta mitt eget värde. Slå sig fri.
Nu. Nu ska jag börja någonting nytt. Och nu ska jag lämna denna, långdragna och ovetande period, bakom mig. Ett nytt kapitel. I samma stad, med i princip samma människor. Men med ett helt nytt sätt att tänka. Åtminstone ett helt nytt sätt att behandla mig själv på. För det handlar ändå om att sätta sig själv i första hand, för en själv är den närmsta man har. Och nu ska jag ta kontrollen, kontrollen över mig själv och kontrollen över mitt sätt agera när människor inte längre "passar in" i ens liv. Inte längre stämmer överens med ens värderingar. Det ska inte få skrämma mig att ge människor chanser pga detta. Tvärtom. Det ska endast lära mig att ge dem till rätt personer.
"Ibland måste man respektera sig själv tillräckligt mycket för att lämna alla och allt som inte längre gynnar dig, får dig att växa eller gör dig lycklig".
Kommentera