Josefin Strandberg

Hur ska man hitta modet att släppa in någon som försvann och inte fanns där de dagar man hade behövt den som mest? De nätter, de dagar, de timmar som alltid varit en självklarhet. Borta. Jag är inte långsint, jag har inget problem med att förlåta. Tvärtom. Men jag är så otroligt rädd för den där känslan, tomheten som uppstod för över ett år sedan nu. Jag visste inte ens att det kunde göra så ont, att det kunde kännas så tomt när någon försvann, inte gick bort, men bara försvann ur ens liv. Det fanns stunder då jag kände att jag var arg och sviken, medans jag andra dagar bara kunde känna den där saknaden och oron bränna ända in i själen. Tillslut blev det som att leva med ett tomt hål i bröstet, som då och då visade sig i form av minnen, platser, bilder eller dylikt. Smärtan avtog med tiden, de där djupa känslorna av saknad, oro och tomhet tynade, men de försvann ju aldrig. I efterhand kan jag känna skuld, känna att jag inte kämpade tillräckligt hårt. Men jag tror att jag var för svag, att jag var för sårad just då för att orka. Jag vågade nog inte riktigt heller. Jag kan ångra det ibland, men hade det gjort någon skillnad?

 

Och nu, över ett år av saknad senare så är den här någon tillbaka. Men hur gör man nu, vart går man "vidare" härifrån?  En del av mig vet att det bästa vore att allting blev som det var, som det skulle kunnat varit hela tiden. Men hur vet man vad som är, eller vad som kan bli? Ett helt år, ett år som det har hänt en hel del saker under. Ett år av saker som jag hade velat att den här personen kunnat uppleva tillsammans med mig. Ett år av förlorade minnen. Jag är så fruktansvärt sårbar i den här sitsen jag sitter i nu. Jag vill ta steget, men jag är så otroligt rädd att se den här någon glida ur mitt grepp igen. Jag vet inte om jag fixar det, jag vet inte om jag ärligt talat vågar låta det bli så igen. Och jag känner mig så otroligt dum för att jag endast skjuter på det jämnt, tänker "en annan dag, när jag känner mig redo". Blir jag någonsin egentligen redo? Hur hittar man modet? Jag har knappt hunnit smälta situationen som den är nu. Det gick så fort alltihop. Jag vet att jag får all tid jag behöver, att jag inte behöver stressa. Det gör mig ännu mer stressad, för jag vill inte ha tid. Jag vill bara ha lite mod.

Jag vet att jag vill det här, för en bit av mig fattas. Jag vet bara inte om den delen av mig som just nu är svagast är redo ännu. Men den dagen kommer väl någon gång. Om man älskar någon kan man förlåta, det stadiet har jag redan kommit förbi. Jag vet det, för jag har upplevt det. För den här någon betyder mycket för mig, oavsett det som hänt. Jag kanske är egoistisk som tänker som jag gör, jag känner mig egoistisk ibland. Det är inte med avsikt, men just nu.. är jag faktiskt bara så otroligt rädd.

Jag var bara tvungen att släppa på lite känslor.